Ett sista klargörande runt mina åsikter kopplat till yttrandefrihetsdebatten

Först och främst måste jag ju tacka Folkpartiet i Nacka för att de visar så stort förtroende för mig och min kompetens att de anser att jag snart sitter i Riksdagen! Tyvärr måste jag dock lika snabbt göra dem besvikna genom att meddela att det inte är aktuellt. Jag har inte några ambitioner på vare sig Riksdagsuppdrag eller andra politiska ambitioner och jobbar inte ens partipolitiskt. Men jag har förstått att de har ett stort behov av att sätta in folk och åsikter i ”fack”, som Ni kanske sett i mitt tidigare inlägg från den 7 Augusti, som numera fått titeln ”Censurerat”.

 

Under veckan som gått har jag kallats både ”ny moderat”, fascist och jämförts med ”Nynazister på träningsläger i de Värmländska skogarna” (vad nu de stackars Värmlänningarna gjort för ont för att dras in i debatten…Men det är en annan fråga!) och det står ju var och en av Er som läst min blog fritt att tycka och skriva vad Ni vill. Därför har jag också valt att publicera samtliga kommentarer som gjorts i samband med mitt tidigare inlägg kring diktaturen i Singapore. Jag tycker nämligen att man i en demokrati, där yttrandefrihet råder, inte bara skall stå för sina åsikter utan att man också måste släppa fram andras åsikter – även de som går stick i stäv med ens egna eller direkt kritiserar en för de åsikter man har. Det betyder dock inte att jag tar ansvar för dessa personers åsikter eller ens att jag håller med dem om det de skrivit.

 

Vad gäller min personliga syn på demokrati vs. diktatur, så har denna givetvis misstolkats och förvridits (säkerligen både medvetet och omedvetet) av fler än en person och i mer än en kommentar eller länkad blog. Något jag naturligtvis var fullt medveten om och förväntade mig när jag skrev mitt, i mångas ögon provokativa, inlägg.

 

Det finns dock ett antal saker som jag skulle vilja poängtera och reda ut en gång för alla:

• Jag har aldrig sagt att jag föredrar en diktatur framför en demokrati

• Jag har aldrig påstått att en diktatur (eller end en inskränkning av yttrandefriheten) är en förutsättning för en framgångsrik marknadsekonomi eller hög levnardsstandard

• Jag har heller aldrig så mycket som antytt att Singapore är ett representativt exempel på den genomsnittliga diktaturen

 Jag har däremot använt Singapore som exempel för att väcka frågan om en diktatur, per default, måste vara enbart negativ? Är det så att en begränsad yttrandefrihet är mer värd än tak över huvudet och mat i magen? Är det bättre att vara hemlös, sjuk och svälta i en demokrati än att leva gott i ett land med vissa begränsningar? Den som svarar ett rakt ”JA” på den frågan har aldrig upplevt vare sig hemlöshet, svält eller krig, det kan jag hoppa upp och sätta mig på! Den som svarar ett rakt ”JA” på den frågan har förmodligen aldrig ens sett en svältande människa, som bor i en pappkartong på en bakgata utan någon form av socialekonomisk identitet ens (dvs en människa helt utanför systemet – en människa som inte existerar i myndigheternas ögon), i ögonen heller. Har man inte det, så är det otroligt lätt att rakt av bara svara ”JA” på den frågan. Det är detta som min blog handlar om, och det är detta jag försöker få Er att vakna upp och inse: Att allt inte är så svart eller vitt för den som inget har.

 

Jag vänder mig också emot den dubbelmoral som råder i det här landet, liksom så många andra länder i väst. Ta en titt på ett land som Xoo,ooo svenskar besöker varje år, nämligen Thailand (denna Parliamentary democracy and Constitutional monarchy där jag för övrigt också har bott). Thailand är formellt en demokratisk stat med ”fria” val och ett folkvalt parlament. Men hur demokratiskt är det egentligen? Att man där kan kastas i fängelse helt utan orsak, för att man vägrat betala de mutor som den lokale polismannen begär ”för beskydd” eller att folk avrättas lite till höger och vänster ibland utan en riktig rättegång – är det OK bara för att det är en ”demokrati”. Eller är det så att vi ignorerar sådana faktum för att det är jobbigt att fundera på och erkänna att ”vårt eget semesterparadis” kanske inte bara är sol, stränder och vänliga leenden?

 

Hur är det med alla andra ”demokratier” där människor förtrycks av religiösa, politiska eller enbart rent ekonomiska skäl?  Är det någon som kommer ihåg Indonesien under Suharto? Är det någon somkommer ihåg studentupproren i Yogyakarta 1998? Eller Aceh- och East Timor (eller The Democratic Republic of East Timor-Leste som den också kallas) och de minoriteter som ständigt förföljs, torteras och avrättas där? Är det ingen som bryr sig om det när de tar familjen på semester till Bali? 

 

Återigen, det jag försöker att säga är att bara för att ett land är ”demokratiskt” behöver det inte vara 100% bättre än ett land som inte är det och vice versa. Försök att inse att allt inte bara är svart eller vitt! 

Vi måste sluta att vara så förbaskat naiva i det här landet och så snabba att avgöra vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”! Det är hög tid att kliva av den höga hästen…